Barfota – vår koppling till naturen

Vi bor i hus på landet och jag har förmånen att kunna gå ut barfota på verandan och vidare på tomten inom ett par sekunder. Jag startar varje morgon med denna rutin, oavsett väder och oavsett om jag ska ut på promenad eller inte. Jag älskar framförallt känslan av barmark under mina fötter, men även att kliva ut på snö har sin tjusning. Det är något helt speciellt att förflytta sig från hårda golv inomhus till ett levande underlag som skiftar i form med årstiderna.

Numera finns det teorier som påstår att människor, som en del av naturen, är kopplade till moder jord via elektromagnetiska fält. Det moderna livet och människans avskärmning från naturen ska enligt denna teori avjorda oss och leda till ohälsa. Jag kan ingenting om det som tydligen kallas earthing och vet inte hur deras belägg håller vetenskapligt, men jag vet att det är alldeles fantastiskt att gå barfota. Det räcker för att jag ska kasta skorna och ge mig ut nakenfotad så ofta jag kan.

Det är inte bara under min morgonrutin som jag går barfota, utan så fort våren är i antågande ser jag min chans. I april/maj är det lagom att låta den då känsliga huden under fötterna få se dagens ljus igen. Efter en övervintring i yllesockor och mjuka skor är fötterna allt annat än anpassade för smågrus, rötter och stenar så det blir en hel del trippande i början. När sommaren väl är kommen är mina fötter redo för vilket barfotaäventyr som helst. Jag tar mig ledigt fram i nästan all terräng utan skyddande skor. Om det är allt för eländigt underlag, eller om normer och klädkoder kräver det, stoppar jag fötterna i ett par barfotaskor och behåller därmed en del av känslan. Så håller jag på hela sommaren och en bra bit in på hösten, då det blir allt för utmanande för mig att fortsätta utforska värden in på bara huden. När jag väl stoppar fötterna i ett par riktiga skor igen känner jag mig genast instängd och längtan efter våren uppenbarar sig på nytt.

Några som inte behövde gå barfota efter säsong var våra förfäder som levde vid ekvatorn och däromkring. Att människan utvecklats som art genom hundratusentals år utan att ha tillgång till vadderade, upphöjda och dämpande skor är en självklarhet. Kanske har våra förfäder på sin höjd tillverkat någon form av mockasin av lite skinn eller liknande, men förmodligen var det barfota som gällde. Utifrån ett evolutionärt perspektiv är perioden som vi har använt skor väldigt kort och människan är i hög grad fortfarande en art som är gjorda för att gå barfota. Det finns nedärvt hos oss. Våra fötter har utvecklats och anpassats för att klara av att gå barfota i all möjlig terräng, men ändå envisas vi idag med att stoppa fötterna i skor. Skelett, muskler, senor och ligament förväntar sig en viss stimulering som inte blir den samma när vi bäddar in fötterna i mjuka och skyddande skor.

Självklart ser mycket annorlunda ut idag än för 100 000 år sedan. Då fanns inga asfalterade vägar, betonggolv eller krossade glasflaskor på marken som kunde äventyra vår fothälsa. Då fanns bara naturens egna härliga underlag. Idag lever vi i tillägg över hela jordklotet med snö och kyla som naturliga inslag. Det är alltså nödvändigt att skydda fötterna på ett eller annat sätt för att vi inte ska förfrysa eller skada oss. Dock tror jag att det finns en risk att detta skyddande blir allt för överdrivet, vilket avskärmar oss från det naturliga arvet och riskerar att våra kroppar inte får den stimulering de är anpassad till.

Jag förespråkar inte att alla ska kasta sina skor och leva barfota resten av livet, oavsett tidigare erfarenheter, fysiska egenskaper eller livsmiljö. Ett sådant tillvägagångssätt skulle med största sannolikhet leda till skador. Ungefär som för några år sedan då det blev modernt att springa i minimalistiska löparskor. Trenden, som i grund och botten var sund, tog för lite hänsyn till individuella förutsättningar. Det förde med sig att personer, som sprungit i mjuka och dämpade skor i årtionden, övergick till minimalistiska skor men fortsatte med samma löpningsrutiner. Eftersom många fötter, knän och höfter var för svaga att klara den förändrade belastningen och ansträngningen ledde det till olika former av skador.

Om det nu är självklart att våra förfäder inte hade några skor, så är det lika självklart att vi inte bara kan anamma deras livsstil fullt ut efter att ha levt i en modern tid hela vårt liv. All övergång till en primal livsstil bör ske med eftertanke och med ett kritiskt förhållningssätt och allt behöver inte ske till 100 %. Så tänker jag med mitt eget barfotaliv. Att gå barfota är inget jag praktiserar med överdrift eller hela tiden. Istället njuter jag av daggtyngda grässtrån, eller smågrus för den delen, under mina fötter när tillfälle ges och andan faller in. Då är jag för stunden i lite mer kontakt med mitt genetiska arv och sedan tänker jag inte mer på det. Fördelarna som det för med sig får jag oavsett.

Det är också min uppmaning till dig, att ge barfotalivet en chans utifrån dina förutsättningar och på dina villkor. Kanske betyder det att du skippar sandalerna när du ska gå till garaget och hämta något, kanske tar du en promenad runt kvarteret när solen gått ner och ingen ser dig eller kanske ger du dig ut på en lång vandring. Det behöver inte vara något du gör hela tiden för att det ska räknas. Gör det som känns rätt för dig, lyssna på kroppen och passa på att njuta av ditt eget barfotaäventyr innan hösten är här.

Tack för att du läste och ha det så bra.

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.