Leverglass, hoppas det smakar.

Alla har vi hört att lever är bland det nyttigaste man kan äta. Ägg och lever brukar vara två råvaror som ständigt återkommer som topp två nyttigaste på diverse hälsolistor. Ägg är jag helt med på att äta och tror att du också kan känna hur det vattnas i munnen när jag säger äggröra och bacon, pannkaka (på mandelmjöl såklart) eller blåbärsglass som faktiskt till stor del innehåller nyttiga ägg (om den är gjord enligt äkta recept vill säga). Men ärligt talat, vem går igång på stekt lever, levergryta eller leverglass? Inte jag i alla fall.

Jag vet inte om skolan ska beskyllas fullt ut för min smakmässigt aviga inställning till lever, men jag minns med avsky hur vi som barn ”tvingades” bita ihop och trycka i oss de torra leverbitarna som serverades i skolmatsalen. Levern i skolan såg otroligt oaptitlig ut och smakade ännu värre i min mun. Trots det åt jag plikttroget min lever som barn så länge jag inte förstod att lärarnas påtryckningar inte var naturlagar jag med all nödvändighet var tvungen att följa. Det kom så en tid när vägran blev ett återkommande inslag i skolan ungefär en gång per månad då lever stod på menyn. I årskurs 5 svor jag en helig ed att aldrig mer låta en leverbit passera mitt matsmältningssystem. Vid 37 års ålder svek jag dock mitt 11-åriga jag och ett nytt leverkapitel öppnade upp sig i mitt liv. Ett kapitel jag vill dela med dig.

2015 föddes vårt första barn, Linnea, och med henne ett nytt sätt att tänka kring hälsosam mat. Nu är det inte bara vuxna i familjen som ska frodas och må bra av maten, utan även en liten människa som växer och utvecklas så det knakar ska ha sin dagliga dos av energi och näringsämnen. I grund och botten har vi en ganska enkel filosofi när det gäller hur Linnea ska få i sig bra näring. Hon ska få amma så länge hon och mamman vill samt få äta samma mat som sina föräldrar. Eftersom vi, hennes föräldrar, äter en Primal kost som består av naturliga, näringstäta och giftfria råvaror är vi trygga i att Linnea får i sig det mesta hon behöver för att utvecklas och må bra.

Amning och en Primal kost lägger en fantastisk grund, men i vissa avseenden krävs ändå lite extra eftertanke. Barn är känsligare än vuxna när det gäller vissa näringsbrister så vi tycker att det är viktigt att ha en strategi som säkerställer att Linnea verkligen får i sig allt hon behöver. Det gäller bland annat D-vitamin, nyttiga fettsyror och järn. Förstnämnda säkerställer vi genom att ge henne droppar med D-vitamin, eller solsken på sked som vi kallar det här hemma. Nyttiga fettsyror får hon i sig från fet fisk och kött från djur som betat gräs, men vi har också valt att tillföra henne lite extra fettsyror via tillskott. Att säkerställa ett tillräckligt stort intag av järn däremot var det som ledde in oss i leverns värld.

Järn har flera viktiga funktioner i kroppen varav en är att fungera som essentiell byggsten i den växande hjärnan. Järnbehovet är som störst under det första levnadsåret. Ett barn föds med ett extra lager järn som räcker ca 4-6 månader (beroende på födselvikt samt om avnavling sker direkt efter födsel eller senare), men därefter finns ett stort värde att introducera järnrik kost¹.

Det var när Linnea blev 6 månader vi började fundera på hur vi skulle tillgodose hennes järnbehov på ett säkert sätt. En lösning vore att ge järnberikade produkter i form av gröt eller välling (som påpassligt dimper ner som smakportioner i brevlådan precis när barnet blir 6 månader). Färdig barnmat baserat på vetestärkelse, majsstärkelse och solrosolja är dock ingenting för vår familj oavsett hur järnberikad den må vara, så det blev till att tänka annorlunda.

Linnea helammade fortfarande vid 6-månaders ålder så det var inga stora mängder mat hon fick i sig vid varje måltid. Därför resonerade vi så att det bästa vore om delar av den mat hon åt innehöll maximalt med järn som hennes kropp kunde ta upp. Jag vet så pass mycket om näringslära att jag inte behöver slå i några tabeller för att ta reda på vilka livsmedel som innehåller mycket järn, så det tog bara en sekund för mig att konstatera att lever skulle läggas till i familjens meny. I nästa sekund slog minnet till med en påminnelse om den vedervärdiga smaken och 11-åringens mycket sunda förnuft att utesluta denna produkt för alltid. 11-åringen i all ära, men nu handlade det om mitt eget barn och hennes hälsa.

Jag handlade lever, stekte och serverade. Det var ingen hit. Barn är som bekant genuint ärliga och således borde deras respons på ny mat hanteras som inget annat än kall fakta. Hennes kräkreflexer talade för sig själva när levern passerade läpparna och var på väg ner i matstrupen. ”Inte en leverbit till har tydligen gått i arv” hann jag tänka när levern kom flygandes över bordet. Jag vill ju inte vara en sämre pappa än att jag äter det samma jag serverar mitt barn, så med viss tvekan tryckte jag i mig ett par bitar och försökte hålla god min. Det var inte lätt, det var inte gott. Även om jag skulle kunna stå ut med smaken med tanke på näringsvärdet vill jag inte äta något som smakar illa. Jag vill njuta av all mat.

Jag har hört att det finns människor med en genetisk mutation som gör att deras smaklökar uppskattar vanlig stekt lever. Det är inte en stor skara men kanske tillhör du en av dessa få förunnade som kan njuta av lever som den är. Grattis i så fall. Om du däremot får kväljningar bara av tanken på att äta lever så behöver du inte misströsta. Det finns en maträtt som knäckt koden och möjliggör för dig, mig och våra barn att kunna ta del av allt bra lever för med sig utan att vi behöver träna våra kräkreflexer en sekund. Det finns en leverrätt som smakar gott och den stavas leverpastej.

När Linnea så tydligt visade att lever inte var hennes grej och när jag uppenbarligen inte ändrat mina smakpreferenser sedan årskurs 5 stod det klart att jag behövde finna en annan väg. Leverpastej var något jag kom att tänka på, denna gång med positiva minnen som följd. Min heliga ed som barn innefattade lever lagad som den är och inte diverse blandningar som t.ex. leverpastej. Jag kommer mycket väl ihåg många av de hundratals leverpastejsmörgåsar jag åt som barn. Tyvärr innehåller dagens köpepastejer många, för mig, tveksamma ingredienser som majsstärkelse, socker, mjöl, margarin m.m. Jag gjorde ett försök att hitta ett skapligt alternativ i mina närbutiker, men utan att lyckas (jag tar tacksamt emot tips om du vet någon leverpastej som är ren och fri från skräp).

Att köpa leverpastej var således uteslutet och då återstod bara att göra sin egen, något som till en början kändes helt övermäktigt. Google avslöjade att det skulle till vattenbad och grejer för att få till en bra pastej så det tog lite tid innan vi kom till skott. Men en regnig dag på besök hos goda vänner bestämde vi oss för att göra ett försök. Gissa om jag blev förvånad över hur enkelt det var och hur gott det smakade. Egengjord leverpastej är verkligen ingen avancerad rätt att tillaga och möjligheterna att variera smaken på pastejen är oändliga, så du har ingenting att förlora på att göra ett eget försök. På köpet får du alltså i dig mängder av nyttigheter som järn, vitamin A och folsyra.

Sedan den första tillverkningen av leverpastej har det blivit många fler och idag äter vi pastej 1-2 dagar/vecka här hemma. Både jag och Linnea njuter av varje tugga och som förälder känner jag mig trygg i att hon får i sig gott om naturligt järn utan massa tillsatser och andra tveksamma ingredienser.

Gör din egen pastej.

Du behöver:

500 gram lever (t.ex. nöt, svin eller kyckling).
500 gram fläskfärs (alternativt späck eller fläsk).
1 gul lök.
2 ägg.
3 dl grädde (alternativt kokosmjölk).
3 msk smör.
1 tsk salt (kan uteslutas om man gör pastej till små barn).
2 krm vitpeppar.
Valfri smaksättare (t.ex. 3 st ansjovisfiléer eller några skivor bacon).

Så här gör du:

Sätt ugnen på 175 grader.
Fyll en långpanna med varmt vatten ca 2-3 cm och sätt in längst ner i ugnen.
Skär levern i bitar och mixa i en matberedare tillsammans med fläskfärsen (mixa rejält så att allt finfördelas och blandas ihop).
Hacka och bryn löken i smör.
Häll i löken och övriga ingredienser i matberedaren och mixa allting en gång till.
Häll smeten i en smord form och täck med folie.
Grädda i ca 1-1,5 tim eller till en innertemperatur av 75 grader.
Ta ut leverpastejen och låt den kallna.
Fördela lagom stora portioner och frys in till senare.
Klart!

Självklart är det viktigt att använda så bra råvaror som möjligt. Leta efter ekologiska produkter i butiken eller kontakta en lokal bonde för att få tag i så bra lever och färs som möjligt. Gör vad du kan för att finna det bästa möjliga, men stressa inte för mycket om du inte hittar perfekta råvaror. Se istället till att tillagningen verkligen blir av.

Tack för att du läste och lycka till med leverpastejen.

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

2 svar på “Leverglass, hoppas det smakar.”