november 2016

november 29, 2016

Vilken diet är bäst?

Många är det som gjort anspråk på att besvara frågan som utgör rubriken för dagens inlägg. En del har varit genuint intresserade av näringslära och verkligen försökt förstå vad som är nyttig mat och inte. Andra har bara sett sina chanser att tjäna pengar i den miljardindustri som livsmedelsbranschen utgör. Det finns förmodligen lika många orsaker till att någon föreslår en viss diet som det finns dieter, dvs. hundratals.

Jag är inget undantag utan har också funderat på hur frågan bäst besvaras. Jag har läst böcker och studier i ämnet, pratat med så kallade experter och testat olika strategier på mig själv. I perioder har jag varit övertygad om att en specifik diet är överlägsen alla andra, för att i nästa stund upptäcka att något annat varit bättre. Under åren har jag ofta bytt strategi men hela tiden strävat efter att finna den perfekta lösningen, den perfekta dieten.

När jag fick upp ögonen för det evolutionära perspektivet på hälsa samt lärde mig mer om vad som styr människors beteende, fann jag också svaret på frågan. Jag fann inte bara svaret på tiotusenkronorsfrågan utan även ett litet frö. Ett litet frö som skulle visa sig gro till ett av mina största intressen i livet, nämligen att hjälpa människor ställa om till den perfekta dieten (eller kosthållningen som jag hellre kallar det).

Håkan, jag struntar i ditt frö och behöver inte din hjälp så länge du bara ger mig svaret på frågan, kanske du tänker nu. Jag förstår dig! Idag när så många av oss kämpar med diverse fysiska och psykiska utmaningar, vore det såklart fantastiskt om vi åtminstone visste vad som är den bästa kosthållningen. Jag vill att du ska må bra och uppnå din fulla potential så självklart delar jag med mig av svaret. Samtidigt sträcker jag ut min hjälpande hand, om du ändå skulle behöver den.

Ok, håll i dig nu för här kommer svaret på frågan. Det beror på! Jag tar svaret en gång till så att du inte missar några detaljer. Svaret på frågan om vilken diet som är bäst är: Det beror på.

Du fick svaret på en fråga men jag är säker på att den väckte många fler. Vad då, det beror på? Det är väl inget svar? Vad äter man då? Det är inte min mening att förvirra dig eller ta bort hoppet om att du någonsin ska få till det där med en perfekt kosthållning. Tvärtom vill jag att du ska stärkas i din strävan att finna den perfekta kosthållningen och jag tror att så kan ske om du analyserar svaret lite djupare. Även om svaret inte ger dig ett facit för all framtid, så innebär det att du numera är rustad med ett nyfiket och kritiskt sinne. Du behöver aldrig mer underkasta dig en ny diet bara för att den ropas ut som den bästa av kvällstidningar, myndigheter och experter. Det finns nämligen inte en kosthållning som alltid är perfekt för alla människor, men det finns en kosthållning som är perfekt för dig. Den behöver du hitta för att komma närmre din fulla potential. Hur den kosthållningen ser ut beror på dina mål och förutsättningar. Det är t.o.m. så att din perfekta kosthållning kommer att ändras i framtiden i och med att dina mål och förutsättningar ändras. Faktorer som aktivitetsnivå, stress, relationer, livsmiljö, sjukdomar m.m. är med och påverkar hur din kosthållning bör se ut. Eftersom livet inte är statiskt kommer den perfekta kosthållningen inte heller att vara det.

Det är här min hjälpande hand kommer in. Det kan kännas övermäktigt att behöva analysera och utvärdera sin kosthållning och således värdefull att ta hjälp av någon med kunskap i frågorna. För att ta reda på vilken kosthållning som är perfekt för dig och implementera den i din vardag krävs kunskap om näringslära, biokemi och psykologi. Självklart kan du testa dig fram genom att pröva olika kosthållningar, känna efter och utvärdera. Det är inget fel med det och om du utgår från de principer som vi beskriver här på bloggen har du en väldigt bra grund att stå på. För även om det inte finns en kosthållning som är perfekt för alla i alla situationer så finns det vissa grundprinciper som du bör följa. De innebär att maten du äter ska utgöras av naturliga, näringstäta och giftfria livsmedel där fokus ligger på grönsaker och animaliska produkter av bra kvalité. Med Primala principer kommer du långt men om du vill optimera din kosthållning och finna en som är perfekt för dig just nu bör du göra en djupare analys, på egen hand eller genom att ta hjälp.

Under perioden 1 december 2016 till 30 januari 2017 ger jag dig en möjlighet att ha ett kostnadsfritt ”matchningssamtal” med mig. Det innebär att du och jag talas vid över telefon för att ta reda på om jag är rätt person att hjälpa dig med din kost och livsstilsomställning. Under samtalet ställer jag frågor till dig och du har möjlighet att göra detsamma. Allt för att komma fram till om vi har goda chanser att tillsammans jobba för att du ska uppnå dina mål.

Om vi båda tycker att det är en bra matchning går vi vidare och bokar en första konsultation (över telefon, Skype eller på plats i Ludvika).
Om någon av oss är tveksam och inte tycker att jag är rätt person att hjälpa till, avslutar vi samtalet och det kostar dig ingenting.

Det kostar dig alltså ingenting annat än lite tid (ca 15 minuter) att undersöka om jag kan hjälpa dig med din kost- och livsstilsomställning. Ta därför ett första steg redan idag och kontakta mig via detta formulär. Jag hör sedan av mig och bokar en tid för ditt kostnadsfria matchningssamtal.

Vi hörs!

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

november 22, 2016

Hemgjord Bea.

Min Primala kosthållning innebär att jag vräker i mig grönsaker, njuter av ordentligt med kött, fisk, fågel, skaldjur samt att jag äter en del nötter, frön, bär och frukt. Dessa livsmedel utgör basen i min kosthållning och som komplement tillkommer lite mejerier, mest i form av såser och som tillbehör till maten. Lite turkisk yoghurt med pressad citron, salt och peppar är en sås som funkar till det mesta i fisk och salladsväg. Ska jag däremot äta en härligt blodig biff med ugnsrostade grönsaker vill jag inte förstöra den njutningen med en yoghurtbaserad sås, utan då faller mitt val på en klassisk bearnaise.

Det finns en del skapliga bearnaisesåser i välsorterade matbutiker, men de flesta innehåller skräp som tveksamma oljor, smakämnen, glukossirap och e-ämnen. Precis som med leverpastej är det därför bättre att vispa ihop sin egen. Det är betoning på vispa eftersom en lyckad bearnaisesås kräver ett särskilt handlag med vispen (den manuella varianten). Jag har kraschat flertalet bearnaisesåser men när jag väl fått till den är det en njutning för gommen som är svår att slå.

Det finns flera olika skolor när det gäller att vispa ihop sin bearnaisesås men så här gör jag.

Ingredienser 4 portioner:

Ca 250 gram smör.
1 msk gul lök (finhackad).
1 stjälk persilja (finhackad).
2 msk vinäger.
2 msk vatten.
3 st äggulor.
1 tsk krossad dragon.
1 tsk havssalt.
3 st krossade vitpepparkorn.

Tillagning:

Smält smöret och låt det sedan ”sjunka ihop” så att fett och mjölkprotein separerar sig.
Blanda lök, persilja, vinäger, vitpeppar och vatten i en kastrull. Koka upp blandningen och reducera vätskan till hälften. Det här är din lag som ger syra till såsen.
Sila lagen och häll tillbaka i kastrullen.
Ställ kastrullen med lagen i en annan kastrull med lite ångande vatten (vattenbad).
Häll försiktigt i äggulorna i lagen samtidigt som du vispar lugnt och undviker att det blir för mycket skum (lite skum gör inget). Om det är för varmt i lagen finns det risk att äggulorna går ihop så det gäller att ha rätt temperatur.
Nu kommer momentet när du ska droppa/hälla i smöret i äggblandningen samtidigt som du vispar (fortfarande i ett vattenbad). Du ska bara hälla i det fina gula fettet från smöret som ligger överst i kastrullen och inte den vita röran i botten (det är mjölkproteinet). Häll en jämn stråle och vispa som sjutton. Även här är temperaturen viktig så var beredd att dra kastrullen med vattenbadet från eller till spisplattan.
Häll i smör tills såsen tjocknat lagom mycket.
Smaka av med salt och dragon.
Klart!

Det är en konst att vispa sin egen bearnaise, så köp hem rikligt med ägg och smör eftersom risken är stor att den skär sig och du får börja om. När du väl satt det några gånger och hittat rätt i temperatur och mängd kommer du aldrig mer köpa färdig bea. Den hemgjorda är alldeles för god för det!

Lycka till!

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

november 15, 2016

Leverglass, hoppas det smakar.

Alla har vi hört att lever är bland det nyttigaste man kan äta. Ägg och lever brukar vara två råvaror som ständigt återkommer som topp två nyttigaste på diverse hälsolistor. Ägg är jag helt med på att äta och tror att du också kan känna hur det vattnas i munnen när jag säger äggröra och bacon, pannkaka (på mandelmjöl såklart) eller blåbärsglass som faktiskt till stor del innehåller nyttiga ägg (om den är gjord enligt äkta recept vill säga). Men ärligt talat, vem går igång på stekt lever, levergryta eller leverglass? Inte jag i alla fall.

Jag vet inte om skolan ska beskyllas fullt ut för min smakmässigt aviga inställning till lever, men jag minns med avsky hur vi som barn ”tvingades” bita ihop och trycka i oss de torra leverbitarna som serverades i skolmatsalen. Levern i skolan såg otroligt oaptitlig ut och smakade ännu värre i min mun. Trots det åt jag plikttroget min lever som barn så länge jag inte förstod att lärarnas påtryckningar inte var naturlagar jag med all nödvändighet var tvungen att följa. Det kom så en tid när vägran blev ett återkommande inslag i skolan ungefär en gång per månad då lever stod på menyn. I årskurs 5 svor jag en helig ed att aldrig mer låta en leverbit passera mitt matsmältningssystem. Vid 37 års ålder svek jag dock mitt 11-åriga jag och ett nytt leverkapitel öppnade upp sig i mitt liv. Ett kapitel jag vill dela med dig.

2015 föddes vårt första barn, Linnea, och med henne ett nytt sätt att tänka kring hälsosam mat. Nu är det inte bara vuxna i familjen som ska frodas och må bra av maten, utan även en liten människa som växer och utvecklas så det knakar ska ha sin dagliga dos av energi och näringsämnen. I grund och botten har vi en ganska enkel filosofi när det gäller hur Linnea ska få i sig bra näring. Hon ska få amma så länge hon och mamman vill samt få äta samma mat som sina föräldrar. Eftersom vi, hennes föräldrar, äter en Primal kost som består av naturliga, näringstäta och giftfria råvaror är vi trygga i att Linnea får i sig det mesta hon behöver för att utvecklas och må bra.

Amning och en Primal kost lägger en fantastisk grund, men i vissa avseenden krävs ändå lite extra eftertanke. Barn är känsligare än vuxna när det gäller vissa näringsbrister så vi tycker att det är viktigt att ha en strategi som säkerställer att Linnea verkligen får i sig allt hon behöver. Det gäller bland annat D-vitamin, nyttiga fettsyror och järn. Förstnämnda säkerställer vi genom att ge henne droppar med D-vitamin, eller solsken på sked som vi kallar det här hemma. Nyttiga fettsyror får hon i sig från fet fisk och kött från djur som betat gräs, men vi har också valt att tillföra henne lite extra fettsyror via tillskott. Att säkerställa ett tillräckligt stort intag av järn däremot var det som ledde in oss i leverns värld.

Järn har flera viktiga funktioner i kroppen varav en är att fungera som essentiell byggsten i den växande hjärnan. Järnbehovet är som störst under det första levnadsåret. Ett barn föds med ett extra lager järn som räcker ca 4-6 månader (beroende på födselvikt samt om avnavling sker direkt efter födsel eller senare), men därefter finns ett stort värde att introducera järnrik kost¹.

Det var när Linnea blev 6 månader vi började fundera på hur vi skulle tillgodose hennes järnbehov på ett säkert sätt. En lösning vore att ge järnberikade produkter i form av gröt eller välling (som påpassligt dimper ner som smakportioner i brevlådan precis när barnet blir 6 månader). Färdig barnmat baserat på vetestärkelse, majsstärkelse och solrosolja är dock ingenting för vår familj oavsett hur järnberikad den må vara, så det blev till att tänka annorlunda.

Linnea helammade fortfarande vid 6-månaders ålder så det var inga stora mängder mat hon fick i sig vid varje måltid. Därför resonerade vi så att det bästa vore om delar av den mat hon åt innehöll maximalt med järn som hennes kropp kunde ta upp. Jag vet så pass mycket om näringslära att jag inte behöver slå i några tabeller för att ta reda på vilka livsmedel som innehåller mycket järn, så det tog bara en sekund för mig att konstatera att lever skulle läggas till i familjens meny. I nästa sekund slog minnet till med en påminnelse om den vedervärdiga smaken och 11-åringens mycket sunda förnuft att utesluta denna produkt för alltid. 11-åringen i all ära, men nu handlade det om mitt eget barn och hennes hälsa.

Jag handlade lever, stekte och serverade. Det var ingen hit. Barn är som bekant genuint ärliga och således borde deras respons på ny mat hanteras som inget annat än kall fakta. Hennes kräkreflexer talade för sig själva när levern passerade läpparna och var på väg ner i matstrupen. ”Inte en leverbit till har tydligen gått i arv” hann jag tänka när levern kom flygandes över bordet. Jag vill ju inte vara en sämre pappa än att jag äter det samma jag serverar mitt barn, så med viss tvekan tryckte jag i mig ett par bitar och försökte hålla god min. Det var inte lätt, det var inte gott. Även om jag skulle kunna stå ut med smaken med tanke på näringsvärdet vill jag inte äta något som smakar illa. Jag vill njuta av all mat.

Jag har hört att det finns människor med en genetisk mutation som gör att deras smaklökar uppskattar vanlig stekt lever. Det är inte en stor skara men kanske tillhör du en av dessa få förunnade som kan njuta av lever som den är. Grattis i så fall. Om du däremot får kväljningar bara av tanken på att äta lever så behöver du inte misströsta. Det finns en maträtt som knäckt koden och möjliggör för dig, mig och våra barn att kunna ta del av allt bra lever för med sig utan att vi behöver träna våra kräkreflexer en sekund. Det finns en leverrätt som smakar gott och den stavas leverpastej.

När Linnea så tydligt visade att lever inte var hennes grej och när jag uppenbarligen inte ändrat mina smakpreferenser sedan årskurs 5 stod det klart att jag behövde finna en annan väg. Leverpastej var något jag kom att tänka på, denna gång med positiva minnen som följd. Min heliga ed som barn innefattade lever lagad som den är och inte diverse blandningar som t.ex. leverpastej. Jag kommer mycket väl ihåg många av de hundratals leverpastejsmörgåsar jag åt som barn. Tyvärr innehåller dagens köpepastejer många, för mig, tveksamma ingredienser som majsstärkelse, socker, mjöl, margarin m.m. Jag gjorde ett försök att hitta ett skapligt alternativ i mina närbutiker, men utan att lyckas (jag tar tacksamt emot tips om du vet någon leverpastej som är ren och fri från skräp).

Att köpa leverpastej var således uteslutet och då återstod bara att göra sin egen, något som till en början kändes helt övermäktigt. Google avslöjade att det skulle till vattenbad och grejer för att få till en bra pastej så det tog lite tid innan vi kom till skott. Men en regnig dag på besök hos goda vänner bestämde vi oss för att göra ett försök. Gissa om jag blev förvånad över hur enkelt det var och hur gott det smakade. Egengjord leverpastej är verkligen ingen avancerad rätt att tillaga och möjligheterna att variera smaken på pastejen är oändliga, så du har ingenting att förlora på att göra ett eget försök. På köpet får du alltså i dig mängder av nyttigheter som järn, vitamin A och folsyra.

Sedan den första tillverkningen av leverpastej har det blivit många fler och idag äter vi pastej 1-2 dagar/vecka här hemma. Både jag och Linnea njuter av varje tugga och som förälder känner jag mig trygg i att hon får i sig gott om naturligt järn utan massa tillsatser och andra tveksamma ingredienser.

Gör din egen pastej.

Du behöver:

500 gram lever (t.ex. nöt, svin eller kyckling).
500 gram fläskfärs (alternativt späck eller fläsk).
1 gul lök.
2 ägg.
3 dl grädde (alternativt kokosmjölk).
3 msk smör.
1 tsk salt (kan uteslutas om man gör pastej till små barn).
2 krm vitpeppar.
Valfri smaksättare (t.ex. 3 st ansjovisfiléer eller några skivor bacon).

Så här gör du:

Sätt ugnen på 175 grader.
Fyll en långpanna med varmt vatten ca 2-3 cm och sätt in längst ner i ugnen.
Skär levern i bitar och mixa i en matberedare tillsammans med fläskfärsen (mixa rejält så att allt finfördelas och blandas ihop).
Hacka och bryn löken i smör.
Häll i löken och övriga ingredienser i matberedaren och mixa allting en gång till.
Häll smeten i en smord form och täck med folie.
Grädda i ca 1-1,5 tim eller till en innertemperatur av 75 grader.
Ta ut leverpastejen och låt den kallna.
Fördela lagom stora portioner och frys in till senare.
Klart!

Självklart är det viktigt att använda så bra råvaror som möjligt. Leta efter ekologiska produkter i butiken eller kontakta en lokal bonde för att få tag i så bra lever och färs som möjligt. Gör vad du kan för att finna det bästa möjliga, men stressa inte för mycket om du inte hittar perfekta råvaror. Se istället till att tillagningen verkligen blir av.

Tack för att du läste och lycka till med leverpastejen.

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

november 8, 2016

Traktormek, höskörd och annan hjärngymnastik.

För 1,5 år sedan flyttade jag och familjen till ett hus på landet. Med på köpet följde en markplätt och några ekonomibyggnader i form av timmerhus, verkstad och lador. Från att ha bott i lägenhet större delen av mitt liv gick jag till att bli månskensbonde över en natt.

Även om det inte är några stora arealer vi huserar på måste det ändå omhändertas och något som vi snabbt blev varse om var att åkern behövdes slås. Jag är ju generellt sett emot konceptet att bruka marken och slå åkrar för att ta hand om spannmål, vilket jag helst håller mig långt ifrån. Däremot gillar jag det öppna landskapet runt vårt hus och har ingen lust att marken ska växa igen, så innan vi skaffar får som tar hand om arbetet är det bara att se till att gräset blir slaget. Eh, hur gör man det?

Lie var något som snabbt dök upp i huvudet, men förkastades lika fort. Det är ändå hektar vi pratar om. Gräsklippare var en annan idé jag faktiskt försökte med, men gav upp efter kanske 30 meter. Hehe, undrar vad de riktiga bönderna i byn tänkte när de såg mig frusta och pusta med en handmaskin på åkern (testa själv att klippa 1 meter högt gräs med en vanlig Stiga, det är tungt). Efter att ha sovit en natt på saken och Googlat ”slå hö” stod det klart att endast ett alternativ återstod, nämligen traktor och rotorslåtter. Jag visste hur en traktor såg ut även om jag aldrig kört någon, men vad sjutton är en rotorslåtter? Nu får du Googla om du är nyfiken, jag nöjer mig med att beskriva det som en stor gräsklippare man hänger bakom traktorn. Hur som helst, traktor och rotorslåtter inhandlades och gräset slogs av.

Varför skriver jag nu om det här, kanske du undrar? Vettig fråga. Jag har inte tänkt bli någon ny dansk bonde även om det verkar vara ett härligt liv han lever (bortsett från allt spannmålsätande vill säga). Jag har inte heller tänkt fylla den här bloggen med historier om vårt vardagsliv på landet, även om det också är väldigt härligt. Nej, istället får min framfart med traktor och rotorslåtter skildra något som är högst väsentligt för att människor ska utvecklas och må bra. En viktig del i den Primala livsstilen och jag avslöjar vad om bara en liten stund.

Traktorer går sönder, särskilt 60 år gamla traktorer som den vi har. Den går faktiskt sönder mer än den är hel (är det ens möjligt?) och gång efter annan kräver den att jag gör något som jag aldrig gjort förut. Jag mekar traktor. Där har du det, för att utvecklas och må bra måste du meka traktor, eller göra något annat som är nytt för dig. Något som du aldrig gjort förut. Något som kräver att din hjärna utmanas av annat än monotona rutiner och trygghetsbeslut. Faktum är att din hjärna fullkomligt exploderar i nyfikenhet, kreativitet och utveckling om du tar dig utanför trygghetszonen och testar något nytt.

Första gången traktorn gick sönder tänkte jag genast att -jag har ju aldrig mekat med en traktor så det får bli att lämna in till verkstaden. Den enkla och trygga lösningen var snabb att ploppa upp i tankarna som en slags säkerhetssignal. Tänk om det blir fel eller tänk om jag inte kan, var några av de föreställningar jag målade upp för mig själv. Utan att ens ha försökt så intalade jag mig själv att katastrof var det enda tänkbara scenariot om jag tog mig an uppgiften på egen hand.

Jag vet inte, men misstänker starkt att det är vanligt att människor lever efter den här strategin, att försöka undgå misstag så långt det är möjligt, i rädsla att framstå som dåliga. ”Jag gör som jag alltid har gjort så kan det inte gå fel” är nog vanligare tankar än ”jag testar något nytt och ser vad som sker. Vad är det värsta som kan hända?”

Vilka konsekvenser en sådan strategi (försöka undgå misstag) får i långa loppet har jag ingen information om, men förmodligen för den med sig många olika katastroftankar. När det gäller katastroftankar är det mycket som talar för att kroppen inte gör någon skillnad mellan verkliga hot och påhittade. Bara tanken på att misslyckas och framstå som dålig gör alltså att kroppen reagerar som vid ett verkligt hot och trycker ut stresshormoner för att mobilisera kraft i stunden. Kraft som kan användas till något positivt som att våga sig utanför trygghetszonen och göra något nytt. Om man däremot blir kvar i trygghetszonen och fortsätter tänka katastroftankar hela tiden med ett konstant stresspåslag som följd blir det ingen bra källa att hämta kraft ur. Konstant stresspåslag lägger snarare grunden för dåligt mående.

Nu förespråkar inte jag att du ska göra allting själv bara för att träna hjärnan. Nej, se till att använda hjärnan till annat också som t.ex. att kalkylera risker. Det kanske inte är en bra idé att dra om strömmen i huset som en utmanande övning om du inte ens vet skillnad mellan volt, ampere och watt. Utmana din hjärna genom att göra nya saker under trygga förhållanden och låt experterna hjälpa dig när det behövs (men snegla gärna lite på hur elektrikern gör och passa på att lär dig något om elektricitet).

Lämna en traktor på verkstad är ingen lek så som tur var blev det till att lära sig meka. Första gången jag började skruva i den uråldriga motorn måste jag erkänna att min tillit till mig själv och till ett lyckat resultat var marginell. Jag tänkte att det förmodligen var kört och att jag aldrig skulle kunna fixa det, men det var värt ett försök. Jag satte igång och några timmar senare hade jag bytt delar på traktorn vars namn jag knappt hört tidigare (matarpump, glidpackning m.m.). Jag vred om nyckeln och traktorn hoppade igång. Triumf! Snacka om goda känslor som spreds i kroppen när jag kunde konstatera två saker. 1. Jag vågade mig på något nytt. 2. Jag klarade av något som jag aldrig gjort förut. Sistnämnda är dock inte nödvändig, utan mer en bonus. Även om du inte får det önskade resultatet när du gör något som är nytt för dig har du ändå segrat. Bara att du vågar dig på något nytt är en vinst i sig.

Så här års är det snöskottning som utmanar.

För den rutinerade traktormekanikern hade mina första reparationer framstått som en nolla i svårighetsgrad på en skala mellan 1-10. Något som går att fixa på en fikarast med ögonbindel. Det är dock helt ointressant vad andra klarar av när det gäller att utmana sin egen hjärna genom att testa nya saker. Om du jämför dig med andra kommer du definitivt att försätta dig i ett outvecklade och statiskt läge. Det finns alltid någon annan som kan mer och är bättre än dig. Att inte jämföra sig med andra och inte bry sig om vad andra tycker om dig (men vara öppen för feedback) är för övrigt alltid utmärkta strategier för ännu mer välmående. Istället för att låta bli att göra något nytt, i rädsla att framstå som sämre än andra, är det en perfekt strategi att ta hjälp av människor som kan saker bättre än dig. Bjud in dessa att lära dig, sug åt dig av deras kunskap och njut av att du utmanar din hjärna och utvecklas som människa.

Jag har den stora förmånen att ha en allkonstnär i praktiskt handlag (i den titeln ingår att kunna meka traktorer) tvärs över åkern från vårt hus. Så när matarpump och glidpackning byts ut mot större haverier är det självklart att jag ber om råd och vägledning, men jag utför arbetet själv. Jag gör något som är nytt för mig och uppmanar dig att göra detsamma. Det spelar ingen roll vad du tar dig an så länge det innebär att du tar några steg utanför trygghetszonen och testar något nytt. Det är lite läskigt att vistas på ny mark men belöningen som finns att hämta där är värd några extra hjärtslag och skakiga ben!

Tack för att du läste och lycka till.

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

november 1, 2016

Mota bort förkylningar med klassisk huskur.

Hösten är här på allvar och med den kan det kännas som att förkylningarna avlöser varandra. Om du äter en Primal kost, fylld med vitaminer, mineraler och antioxidanter, ger du din kropp en bra grund att bygga sitt immunförsvar på. Om du även ser till att prioritera sömn och rörelse har du goda chanser att klara dig undan förkylningar.

Även den mest hälsosamma kan råka ut för en förkylning då och då, särskilt om hösten. Om du har en pågående förkylning, känner att en nalkas eller bara vill boosta kroppen lite extra så tipsar jag om en klassisk huskur med ingefära och citron. Varm dryck bryggd på dessa två ingredienser är inte bara lent för halsen utan kan även förkorta eller till och med motverka förkylningar. I tillägg smakar det gott så du har inget att förlora.

Du behöver:

2 ekologiska citroner.
Ca 100 gram ingefära (eller mer om du tolererar den kraftiga smaken).
2 liter vatten.

Så här gör du:

Häll upp vattnet i en kastrull.
Riv zest från de två citronerna och lägg i vattnet.
Skala ingefäran och skär den i bitar som läggs i vattnet.
Koka upp vattnet med ingefära och zest och flytta sedan kastrullen från plattan.
Pressa saften från de två citronerna ner i kastrullen
Låt dra i ca 15 minuter.
Drick varmt eller häll på flaska och förvara i kylskåp för senare användning.
Klart!

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.