Därför ska du sitta på huk

Här hemma har vi en liten 1-åring som är vår läromästare när det gäller rörelse (eller det mesta). För henne är rörelse naturligt och lekfullt. Hon älskar när vi jagar henne, söker ögonkontakt med glädje i blicken när hon lyckas stå själv, försöker om och om igen för att själv kunna klättra upp på bordet. Hon har erövrat alla basövningar utom steg och har fantastisk teknik. När hon vilar från all denna rörelse ligger hon på golvet (på mage eller rygg eller sidan eller kanske till och med har rumpan i vädret), sitter (med böjda ben eller raka ben eller kanske med ett ben i luften), står (på ett eller två ben eller på tå), eller sitter på huk. De flesta vuxna människor vilar från rörelse sittande i soffan eller liggande i sängen, möjligen har man ett ståbord på jobbet. Gärna långa stunder i samma position. Jag skulle kunna ge dig en bildkavalkad av kreativa vilopositioner att välja mellan, men du skulle nog bli alldeles snurrig av intryck. I det här inlägget väljer jag att hylla en bortglömd, men viktig, viloposition i vuxenvärlden, nämligen huksittandet.

DSC_0040

Huksittande är inte bara naturligt för barn utan också hur vi tillbringade många timmar förr i tiden, innan stolarna, borden, toaletterna, skorna m.m. kom in i bilden. När du sitter är dina muskler kring höft, lår och vader ihopdragna. Om musklerna inte regelbundet får sträcka ut sig blir de kortare och kortare vilket ganska snabbt resulterar i strama baksidor. Sittandet kräver låg muskelaktivitet och speciellt våra viktiga rumpmuskler får inte jobba alls. Ofta sitter vi också med krum rygg vilket gör att ryggkotorna belastas ojämnt och extra mycket och axlarna tippar fram. Går du i skor med upphöjt under hälen (vilket de flesta skor är, om de inte benämns 0 drop eller barfotaskor) drar vaderna ihop sig och på grund av den ändrade vinkeln i fotleden tippar bäckenet framåt. När bäckenet tippar fram läggs extra vikt på ryggkotorna, axlarna dras fram för att kompensera och bålen blir svårare att aktivera. Att sitta eller gå med upphöjda skor leder alltså till korta muskler, extra belastning på ryggkotorna och dålig hållning.

När vi sitter på huk får musklerna sträcka ut sig ordentligt och framförallt rumpans muskler jobba. Huksittande kan leda till det här:

  • Minskad skaderisk: Avslappnade muskler som har fått jobba i sin fulla längd smärtar inte och fungerar bättre.
  • Minskad ryggvärk: Höftböjarna är speciellt viktigt för bäckenets position. Tillräckligt långa höftböjare ger ett neutralt bäcken där bålstödet lättare aktiveras och därmed skyddar ryggen.
  • Starkare rumpmuskler: Att sitta på huk kräver muskelaktivering och framförallt rumpas muskler får jobba. Rumpmuskler behövs för det mesta i vardagen, att gå, resa oss från marken eller en stol, hämta upp något från golvet.
  • Mindre knäsmärta: Starka muskler kring rumpa och höft gör att knäna inte faller in och du får därmed jämn belastning på knäna.
  • Bättre hållning: Tillräckligt långa muskler och starka rumpor gör att du kan sträcka på dig ordentligt. När du sträcker på dig mår du bättre.
  • Minskad förstoppning: När ändtarmens muskler är tillräckligt långa är det lättare att bajsa. För att inte tala om att bajsa i huksittande, men det är värt ett eget inlägg.
  • Skonsammare rörelser: Du kan resa dig och sätta dig ner på marken utan att det sliter på musklerna. Du kan hämta saker på marken utan att lyfta med ryggen. Du kan sitta ner på marken utan att få krum rygg eller ihopsjunkna axlar.

Nu vet du några fördelar med huksittande som viloposition och jag hoppas att du är övertygad om att det är det bästa för din kropp. Kanske reser du dig till och med direkt och sätter dig ner på huk. Nu hör jag protesterna komma. Kanske trillar du på rumpan och kanske gör det direkt ont. För de allra flesta är huksittande idag ingen viloposition. Vi har alldeles för strama baksidor, ömma knän och ryggar. Men eftersom huksittande är så det är tänkt att våra kroppar ska jobba så kan det vara värt att lägga tid på att stretcha sig ner i huksittande. Hur du gör det på ett skonsamt sätt kan vi gå igenom sedan. Det du kan göra redan nu är att röra på dig. Variera hur du står går och sitter, bara fantasin sätter gränser.

Tack för att du läste och ha det så bra!


Det här inlägget är skrivet av Johanna Axelsson

Barfota – vår koppling till naturen

Vi bor i hus på landet och jag har förmånen att kunna gå ut barfota på verandan och vidare på tomten inom ett par sekunder. Jag startar varje morgon med denna rutin, oavsett väder och oavsett om jag ska ut på promenad eller inte. Jag älskar framförallt känslan av barmark under mina fötter, men även att kliva ut på snö har sin tjusning. Det är något helt speciellt att förflytta sig från hårda golv inomhus till ett levande underlag som skiftar i form med årstiderna.

Numera finns det teorier som påstår att människor, som en del av naturen, är kopplade till moder jord via elektromagnetiska fält. Det moderna livet och människans avskärmning från naturen ska enligt denna teori avjorda oss och leda till ohälsa. Jag kan ingenting om det som tydligen kallas earthing och vet inte hur deras belägg håller vetenskapligt, men jag vet att det är alldeles fantastiskt att gå barfota. Det räcker för att jag ska kasta skorna och ge mig ut nakenfotad så ofta jag kan.

Det är inte bara under min morgonrutin som jag går barfota, utan så fort våren är i antågande ser jag min chans. I april/maj är det lagom att låta den då känsliga huden under fötterna få se dagens ljus igen. Efter en övervintring i yllesockor och mjuka skor är fötterna allt annat än anpassade för smågrus, rötter och stenar så det blir en hel del trippande i början. När sommaren väl är kommen är mina fötter redo för vilket barfotaäventyr som helst. Jag tar mig ledigt fram i nästan all terräng utan skyddande skor. Om det är allt för eländigt underlag, eller om normer och klädkoder kräver det, stoppar jag fötterna i ett par barfotaskor och behåller därmed en del av känslan. Så håller jag på hela sommaren och en bra bit in på hösten, då det blir allt för utmanande för mig att fortsätta utforska värden in på bara huden. När jag väl stoppar fötterna i ett par riktiga skor igen känner jag mig genast instängd och längtan efter våren uppenbarar sig på nytt.

Några som inte behövde gå barfota efter säsong var våra förfäder som levde vid ekvatorn och däromkring. Att människan utvecklats som art genom hundratusentals år utan att ha tillgång till vadderade, upphöjda och dämpande skor är en självklarhet. Kanske har våra förfäder på sin höjd tillverkat någon form av mockasin av lite skinn eller liknande, men förmodligen var det barfota som gällde. Utifrån ett evolutionärt perspektiv är perioden som vi har använt skor väldigt kort och människan är i hög grad fortfarande en art som är gjorda för att gå barfota. Det finns nedärvt hos oss. Våra fötter har utvecklats och anpassats för att klara av att gå barfota i all möjlig terräng, men ändå envisas vi idag med att stoppa fötterna i skor. Skelett, muskler, senor och ligament förväntar sig en viss stimulering som inte blir den samma när vi bäddar in fötterna i mjuka och skyddande skor.

Självklart ser mycket annorlunda ut idag än för 100 000 år sedan. Då fanns inga asfalterade vägar, betonggolv eller krossade glasflaskor på marken som kunde äventyra vår fothälsa. Då fanns bara naturens egna härliga underlag. Idag lever vi i tillägg över hela jordklotet med snö och kyla som naturliga inslag. Det är alltså nödvändigt att skydda fötterna på ett eller annat sätt för att vi inte ska förfrysa eller skada oss. Dock tror jag att det finns en risk att detta skyddande blir allt för överdrivet, vilket avskärmar oss från det naturliga arvet och riskerar att våra kroppar inte får den stimulering de är anpassad till.

DSC_0070

Jag förespråkar inte att alla ska kasta sina skor och leva barfota resten av livet, oavsett tidigare erfarenheter, fysiska egenskaper eller livsmiljö. Ett sådant tillvägagångssätt skulle med största sannolikhet leda till skador. Ungefär som för några år sedan då det blev modernt att springa i minimalistiska löparskor. Trenden, som i grund och botten var sund, tog för lite hänsyn till individuella förutsättningar. Det förde med sig att personer, som sprungit i mjuka och dämpade skor i årtionden, övergick till minimalistiska skor men fortsatte med samma löpningsrutiner. Eftersom många fötter, knän och höfter var för svaga att klara den förändrade belastningen och ansträngningen ledde det till olika former av skador.

Om det nu är självklart att våra förfäder inte hade några skor, så är det lika självklart att vi inte bara kan anamma deras livsstil fullt ut efter att ha levt i en modern tid hela vårt liv. All övergång till en primal livsstil bör ske med eftertanke och med ett kritiskt förhållningssätt och allt behöver inte ske till 100 %. Så tänker jag med mitt eget barfotaliv. Att gå barfota är inget jag praktiserar med överdrift eller hela tiden. Istället njuter jag av daggtyngda grässtrån, eller smågrus för den delen, under mina fötter när tillfälle ges och andan faller in. Då är jag för stunden i lite mer kontakt med mitt genetiska arv och sedan tänker jag inte mer på det. Fördelarna som det för med sig får jag oavsett.

Det är också min uppmaning till dig, att ge barfotalivet en chans utifrån dina förutsättningar och på dina villkor. Kanske betyder det att du skippar sandalerna när du ska gå till garaget och hämta något, kanske tar du en promenad runt kvarteret när solen gått ner och ingen ser dig eller kanske ger du dig ut på en lång vandring. Det behöver inte vara något du gör hela tiden för att det ska räknas. Gör det som känns rätt för dig, lyssna på kroppen och passa på att njuta av ditt eget barfotaäventyr innan hösten är här.

Tack för att du läste och ha det så bra.


Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

Fiskbiffar med vitlök och persilja

Fisk är ett livsmedel som i princip alltid hamnar högt upp på listan av nyttiga saker att äta. Visst finns det aspekter som tungmetaller, odlingsmetoder och ej hållbart fiske att ta hänsyn till när man väljer fisk, men utifrån näringsvärde är det väldigt bra mat.

Vi äter mycket fisk hemma, men det blir inte så stor variation och därmed ganska trist. Lax i ugn med blomkål eller kokt torsk med broccolimos är två stående rätter som vi lagar. Helt okej men ingen kulinarisk upplevelse direkt. Jag vill att vardagsmaten ska vara enkel att laga och smaka gott, så därför blev jag glad när jag kom i kontakt med ett recept på fiskbiffar (i barnmatsboken) som jag sedan modifierat lite. Lättlagat och väldigt gott. Här kommer receptet så du också kan ge det en chans.

Lycka till!

Det här behöver du (beräknat för 4 personer):

  • 100 gram laxfilé (vildfångad och MSC-märkt)
  • 100 gram torskfilé (vildfångad och MSC-märkt)
  • 1 lök
  • 2 msk sötpotatis eller morot
  • 1 ägg
  • 1 vitlöksklyfta
  • 1 näve persilja (efter tycke och smak)
  • Salt
  • Vitpeppar
  • Smör till stekning

Så här gör du:

  • Mixa allt utom fisken och smöret i en matberedare.
  • Häll blandningen i en skål och mixa nu fisken på samma sätt.
  • Blanda ihop allt till en smet.
  • Platta ut smeten i små biffar och stek sedan i smör, ca 5 minuter per sida på låg värme.
  • Servera med valfritt tillbehör, t.ex. rostade rotfrukter.
  • Njut!

Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson

Träning –en barnlek

När jag var liten höll jag på med allt möjligt inom sport. Det var fotboll, basket och cykling som varvades för det mesta. Som barn fanns det alltid inslag av lek i utövandet vilket gjorde att det var så roligt att röra på sig genom dessa sporter. Jag var visserligen med i olika klubbar som arrangerade aktiviteter ett par gånger varje vecka, men det räckte inte för att mätta behovet. Så fort vi fick chansen gick vi ut och lekte lite planlöst med en basketboll eller kastade oss iväg på cyklarna och lät fantasin bestämma vart vi skulle färdas och varför. Timmarna rann iväg och långt senare kom vi hem svettiga och lyckliga. Som barn tänkte jag aldrig på träning som ett begrepp utan jag rörde på mig för att det var roligt, för att det var en del av leken.

När vi gick i fjärde klass var det dags för uttagning inom respektive idrott. Det var då man skulle skilja ut de riktigt duktiga och placera i ett a-lag med mer resurser, bättre tränare osv. Vi var bara 10-11 år gamla och ville helst fortsätta med alla sporter, men det gick inte. Om man skulle bli riktigt duktig var det viktigt att bestämma sig för en idrott och satsa fullt ut på den. Basket låg mig närmast hjärtat så fotboll och cykling i arrangerad form fick stryka på foten. Efter några månader med full satsning på basket från min sida var tiden kommen för uttagning. Talangscouter tog plats på läktarna för en tvådagars turnering som avslutades med att ett 20-tal barn valdes ut att fortsätta i a-laget. Flera av mina närmsta kompisar triumferade när deras namn ropades upp. 20 nervösa namn senare stod det klart att jag inte kom med. Jag minns än idag besvikelsen över, att inte bara känna mig dålig och otillräcklig, utan även ledsen över att mina kompisar nu skulle försvinna från vårt ”vanliga” stadsdelslag.

Den här gången tänker jag inte ta upp teorier som rör barns självkänsla, hur den skapas och hur barn med god självkänsla kan hantera situationer likt den ovan nämnda. Det här inlägget är inte heller tänkt som ett bidrag till diskussionen om barn ska tävla eller inte. Även om båda dessa frågor är intressanta lämnar jag de så länge. Istället är den här berättelsen från min barndom tänkt att belysa varför jag tror att lek är ett viktigt inslag när det gäller att få till rörelse och träning i vardagen, för både barn och vuxna.

Det som hände efter att talangscouterna lämnat basketplanen tillsammans med alla lyckliga var att det enda som fanns kvar var krossade drömmar och en liten pojke med en boll. Jag bestämde mig nämligen där och då för att träna mer och ännu hårdare för att komma med i a-laget vid nästa års uttagning. Jag sa till mig själv att jag inte fick gå hem förrän jag satt 100 skott i korgen. Och så fortsatte det, timmar av vanlig strikt träning med laget och egna träningsstunder före och efter skolan var det som kom att prägla mitt liv de nästa 8 åren. Jag kom visserligen med i a-laget till slut, men då var allt som hade med lek att göra sedan länge borta i mitt idrottsutövande. Rörelsen som naturlig effekt av lekfullt idrottande hade ersatts av strikt och statisk träning.

Nu blev det inte någon stor basketspelare av mig och som 19-åring la jag av med all form av seriöst basketspelande. I och med detta såg jag också min chans att sluta med det mesta som hade med träning att göra. Träning var så starkt förknippat med något som skulle uthärdas, ett medel för att bli bättre på något. Om det så var timmar med skotträning, ett gympas eller att springa ”idioten” tills blodsmaken infann sig, så var träningens syfte att bli bättre på basket. Nu behövde jag inte stäva mot det målet längre och slutade således att träna.

Några år senare började jag ändå träna igen eftersom jag intellektuellt tänkte att det fanns ett värde i det. Jag gick på gym och sprang med målet att hålla mig i form och förbli frisk, men jag gillade det inte. Jag hade fortfarande samma inställning till träning, att det var något som måste uthärdas. Jag följde självklart ett strikt och statiskt träningsschema eftersom det var det enda som jag visste om. Jag tränade regelbundet 5-6 gånger per vecka, ibland ännu mer. Trots att jag tränade så mycket och så strikt kände jag mig aldrig riktigt i form, och jag kunde inte förstå varför. Nu när jag kan blicka tillbaka på den perioden av mitt liv så är det lätt att se att jag tränade för mycket och återhämtade mig för lite. I tillägg fanns det ingen glädje i det jag gjorde. Därmed uteblev resultaten.

Under den här tidsperioden i mitt liv hade jag även anammat flera nya sporter som jag utövade regelbundet, men utan någon tanke på att det kunde räknas som träning. Det var först när några påtalade för mig att det kanske var onödigt att gå till gymmet och träna en timme efter att jag hade varit ute och åkt långboard en hel dag eller myscyklat mtb i skogen, som jag började fundera. Inledningsvis förstod jag inte vad de menade, eftersom myscykling eller longboard omöjligt kunde räknas som riktig träning. Det var ju mest roliga aktiviteter, mer som lek….

Det hade ännu inte gått upp för mig att lek i sig kunde ha så hälsofrämjande effekter. Det var först senare, när jag anammat det evolutionära perspektivet på hälsa, som jag också förstod hur bra träning myscykling och longboard faktiskt är. Dels var det aktiviteter som krävde styrka, balans och koordination, men framför allt hade jag rört på mig på ett lekfullt vis. Aldrig någonsin hade jag kopplat ihop dessa aktiviteter med något annat en ren och skär glädje, något som jag tidigare absolut inte förknippat med träning.

Jag bestämde mig för att helt lägga om min strategi och fokusera på rörelse genom lekfulla aktiviteter, och inte strikt och statisk träning. Istället för 5-6 jobbiga träningspass i veckan lägger jag idag fokus på att utöva det som känns roligt för stunden, samtidigt som jag återhämtar mig mer (eftersom jag inte springer på gymmet hela tiden). Denna omställning har resulterat i att jag idag hittat ett sätt att röra mig på som ger mer energi och mer glädje, samtidigt som jag håller mig i form. Varje dag försöker jag röra på mig så mycket jag kan på ett lekfullt vis. Jag tar promenader i skogen, cyklar i lugnt tempo, leker med mitt barn eller gör annat som känns bra i stunden. Någon gång i veckan lägger jag in ett pass styrketräning. Jag har insett att klassisk styrketräning inte alls behöver vara något som måste uthärdas för att det ska ge resultat. Korta och intensiva styrkepass kan vara riktigt roliga och väldigt effektiva.

IMG_2218

Så för att summera för dig som läser. Jag tror att det bästa du kan göra om du vill börja träna, men inte finner energi nog att komma igång, är att börja med någon aktivitet som du tycker om. Börja med att kasta av dig vuxenrocken för en stund och klä dig i ett barns kläder. Kanske är det trädklättring, dans eller att hoppa hopprep som får dig att med glädje vilja röra på dig i timmar. Ta dig tid och hitta aktiviteter som gör dig lycklig och gör mer av det. Om det är länge sedan du rörde på dig tror jag att det till och med kan vara ohälsosamt att börja med ett strikt träningsschema som måste följas till punkt och pricka. Låt istället dina passioner leda dig mot mer lek och rörelse.

Tack för att du läste och ha det så bra.

Välkommen att boka en konsultation om du vill ha hjälp att komma igång med träningen.


Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.

Energi

Eftersom det här är en hemsida som inriktar sig på kost, livsstil och hälsa kan man tro att inlägget ska handla om energi från fett, protein och kolhydrater. Så är inte fallet. Även om det finns mycket att skriva om energi utifrån ett biokemiskt perspektiv, så kommer detta inlägg istället handla om något annat. Nämligen energi som en nödvändig ingrediens för att nå sina mål!

När det gäller energi så är sanningen att ingenting kan bli något utan att det tillförs just energi. Om du vill byta jobb måste du lägga energi på att söka andra jobb. Om du vill ha en bättre relation till någon måste du tillföra energi för att så ska ske. Om du vill publicera ett inlägg i veckan på din blogg så måste du lägga energi på att skriva.

Visst sker det ibland till synes slumpmässiga saker som leder till förbättringar i livet. Det sker dock väldigt många fler förbättringar som ett resultat av fokus, engagemang och genom att tillföra energi. Det går helt enkelt inte att räkna med att det du vill ska hända i ditt liv plötsligt uppenbaras genom ett magiskt fenomen. Om du vill att något ska hända måste du själv ta ansvar för att så ska ske genom att lägga energi, på rätt saker. Rätt saker? Ja det räcker inte att bara sätta upp ett mål och sen lägga energi på allt möjligt och hoppas att målet kommer närmre. Ett sådant oplanerat och ofokuserat tillvägagångssätt slösar snarare bort energi än det leder till något positivt.

Om våra förfäder som levde för 100 000 år sedan hade ett sådant tillvägagångssätt skulle det lett till en dödlig utgång. Tänk dig att maten är slut. Medlemmarna i stammen börjar tära på sina dyrbara reserver, hungern är påtaglig och svältdöden stirrar dem i vitögat. Alla i stammen är överens om vilket mål som måste uppnås för att förbättra situationen, nämligen skaffa mat genom att jaga djur eller samla växter. Då börjar alla medlemmar i stammen att göra allt annat än jaga eller samla. Några går ner till floden för att bada, någon klättrar upp i ett träd för att titta på utsikten och någon ändrar lite på stenformationen runt lägerelden. Om detta beteende fortsätter så dröjer det inte länge förrän den första personen i stammen svimmar av hunger och utmattning. Snart är alla döda.

Jag vet inte om du känner igen dig, men jag kan minnas oändligt många tillfällen då jag satt upp mål och lagt en plan för hur jag ska ta mig dit, för att sedan upptäcka att ingenting händer. Eller det är fel att säga att ingenting händer, för det gör det absolut. Men det är fel saker som händer. Om vi tar exemplet med ett blogginlägg varje vecka som är högst relevant i mitt eget fall så är det väldigt tydligt att det är lätt att lägga energi på fel saker. Låt säga att jag vill skriva ett inlägg till bloggen som handlar om blommor. Jag sätter av 3 timmar för att skriva inlägget, bara för att 4 timmar senare upptäcka att jag inte skrivit en rad. Istället har jag lagt energi och tid på att undersöka på nätet om diverse blomsorter, tittat på bilder av blommor och läst vad andra skrivit om blommor. Det är visserligen saker som kanske leder till inspiration för mitt eget inlägg, men det kan bli en ond cirkel som fortsätter i oändlighet. Här måste jag ta tillbaka mitt fokus och lägga energi på rätt sak, nämligen att skriva.

Nu kanske du tänker att det blir larvigt att ta upp exemplet om våra förfäder och deras hunger och jämföra det med till synes banala saker som att skriva ett inlägg i veckan på en blogg. Konsekvenserna är ju inte alls så stora när vi lägger energi på fel saker i modern tid. Nej kanske inte i jämförelse med svältdöden, men jag vill påstå att fel fokus och bortkastad energi leder till elände och olycka. Många människor lägger t.ex. massor med energi på ett jobb de egentligen inte vill ha. De drömmer om något annat, men fortsätter att göra samma sak som alltid. Relationer är en annan sak jag kommer att tänka på. Människor beklagar sig ständigt över dåliga relationer till människor i sin närhet, utan att det leder till någon förbättring. Det går att applicera detta resonemang på i princip allt som människor företar sig. En människa som vill nå ett mål och vet hur tillvägagångssättet för att nå målet ser ut men ändå lägger energi på saker som inte leder mot målet, är enligt min mening också på väg mot svältdöden. Inte bokstavligt såklart eftersom det idag finns mat att tillgå 24 timmar om dygnet, utan snarare själsligt. Ett liv där energi läggs på saker så att det kan pågå är inte samma sak som ett liv där energi läggs på saker så att det kan levas.

14

Om det stämmer att det är dödande för själen, varför är det då så vanligt att människor lägger massor av energi på saker som de egentligen inte vill? Och vad kan du göra för att bryta det mönstret?

Det finns naturligtvis en mängd svar på frågan varför människor fortsätter att lägga energi på saker de inte vill. Kanske beror det på att man inte vet vad man faktiskt vill. Kanske är det självkänslan och den inre rösten som påstår att man inte duger som man är. Kanske är det upplevelsen av att behöva anpassa sig till yttre omständigheter för att passa in som sätter käppar i hjulet. Det kan vara massor av olika anledningar som hindrar människor från att lägga energi på saker som för dem närmre sina mål, men en sak som jag tror är ofta förekommande har med mod att göra. Människor vågar inte. För även om det leder till själslig svältdöd att lägga energi på fel saker så kan det inge en viss trygghet. Om jag t.ex. stannar på mitt jobb som jag är kvalificerad för (men avskyr) så behöver jag i alla fall inte vara rädd för att misslyckas på ett nytt arbete. Om jag stannar i en relation (som plågar mig) behöver jag i alla fall inte riskera att bli ensam resten av livet. Om jag inte publicerar något inlägg på bloggen (fast jag vill) så riskerar jag i alla fall inte att ingen gillar vad jag skriver.

All förändring av var vi lägger vår energi innebär någon form av risk. Förändringen kan leda till något bättre eller till något sämre. Därför kräver en förändring per automatik ett risktagande och således mod. Därmed blir ett svar på frågan vad du kan göra för att bryta mönstret följande: Du kan våga!

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sin själ”

(Søren Kierkegaard)

Tack för att du läste och ha det så bra!

Välkommen att boka en konsultation om du vill ha stöd i din förändringsprocess.


Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.