När jag var liten höll jag på med allt möjligt inom sport. Det var fotboll, basket och cykling som varvades för det mesta. Som barn fanns det alltid inslag av lek i utövandet vilket gjorde att det var så roligt att röra på sig genom dessa sporter. Jag var visserligen med i olika klubbar som arrangerade aktiviteter ett par gånger varje vecka, men det räckte inte för att mätta behovet. Så fort vi fick chansen gick vi ut och lekte lite planlöst med en basketboll eller kastade oss iväg på cyklarna och lät fantasin bestämma vart vi skulle färdas och varför. Timmarna rann iväg och långt senare kom vi hem svettiga och lyckliga. Som barn tänkte jag aldrig på träning som ett begrepp utan jag rörde på mig för att det var roligt, för att det var en del av leken.
När vi gick i fjärde klass var det dags för uttagning inom respektive idrott. Det var då man skulle skilja ut de riktigt duktiga och placera i ett a-lag med mer resurser, bättre tränare osv. Vi var bara 10-11 år gamla och ville helst fortsätta med alla sporter, men det gick inte. Om man skulle bli riktigt duktig var det viktigt att bestämma sig för en idrott och satsa fullt ut på den. Basket låg mig närmast hjärtat så fotboll och cykling i arrangerad form fick stryka på foten. Efter några månader med full satsning på basket från min sida var tiden kommen för uttagning. Talangscouter tog plats på läktarna för en tvådagars turnering som avslutades med att ett 20-tal barn valdes ut att fortsätta i a-laget. Flera av mina närmsta kompisar triumferade när deras namn ropades upp. 20 nervösa namn senare stod det klart att jag inte kom med. Jag minns än idag besvikelsen över, att inte bara känna mig dålig och otillräcklig, utan även ledsen över att mina kompisar nu skulle försvinna från vårt ”vanliga” stadsdelslag.
Den här gången tänker jag inte ta upp teorier som rör barns självkänsla, hur den skapas och hur barn med god självkänsla kan hantera situationer likt den ovan nämnda. Det här inlägget är inte heller tänkt som ett bidrag till diskussionen om barn ska tävla eller inte. Även om båda dessa frågor är intressanta lämnar jag de så länge. Istället är den här berättelsen från min barndom tänkt att belysa varför jag tror att lek är ett viktigt inslag när det gäller att få till rörelse och träning i vardagen, för både barn och vuxna.
Det som hände efter att talangscouterna lämnat basketplanen tillsammans med alla lyckliga var att det enda som fanns kvar var krossade drömmar och en liten pojke med en boll. Jag bestämde mig nämligen där och då för att träna mer och ännu hårdare för att komma med i a-laget vid nästa års uttagning. Jag sa till mig själv att jag inte fick gå hem förrän jag satt 100 skott i korgen. Och så fortsatte det, timmar av vanlig strikt träning med laget och egna träningsstunder före och efter skolan var det som kom att prägla mitt liv de nästa 8 åren. Jag kom visserligen med i a-laget till slut, men då var allt som hade med lek att göra sedan länge borta i mitt idrottsutövande. Rörelsen som naturlig effekt av lekfullt idrottande hade ersatts av strikt och statisk träning.
Nu blev det inte någon stor basketspelare av mig och som 19-åring la jag av med all form av seriöst basketspelande. I och med detta såg jag också min chans att sluta med det mesta som hade med träning att göra. Träning var så starkt förknippat med något som skulle uthärdas, ett medel för att bli bättre på något. Om det så var timmar med skotträning, ett gympas eller att springa ”idioten” tills blodsmaken infann sig, så var träningens syfte att bli bättre på basket. Nu behövde jag inte stäva mot det målet längre och slutade således att träna.
Några år senare började jag ändå träna igen eftersom jag intellektuellt tänkte att det fanns ett värde i det. Jag gick på gym och sprang med målet att hålla mig i form och förbli frisk, men jag gillade det inte. Jag hade fortfarande samma inställning till träning, att det var något som måste uthärdas. Jag följde självklart ett strikt och statiskt träningsschema eftersom det var det enda som jag visste om. Jag tränade regelbundet 5-6 gånger per vecka, ibland ännu mer. Trots att jag tränade så mycket och så strikt kände jag mig aldrig riktigt i form, och jag kunde inte förstå varför. Nu när jag kan blicka tillbaka på den perioden av mitt liv så är det lätt att se att jag tränade för mycket och återhämtade mig för lite. I tillägg fanns det ingen glädje i det jag gjorde. Därmed uteblev resultaten.
Under den här tidsperioden i mitt liv hade jag även anammat flera nya sporter som jag utövade regelbundet, men utan någon tanke på att det kunde räknas som träning. Det var först när några påtalade för mig att det kanske var onödigt att gå till gymmet och träna en timme efter att jag hade varit ute och åkt långboard en hel dag eller myscyklat mtb i skogen, som jag började fundera. Inledningsvis förstod jag inte vad de menade, eftersom myscykling eller longboard omöjligt kunde räknas som riktig träning. Det var ju mest roliga aktiviteter, mer som lek….
Det hade ännu inte gått upp för mig att lek i sig kunde ha så hälsofrämjande effekter. Det var först senare, när jag anammat det evolutionära perspektivet på hälsa, som jag också förstod hur bra träning myscykling och longboard faktiskt är. Dels var det aktiviteter som krävde styrka, balans och koordination, men framför allt hade jag rört på mig på ett lekfullt vis. Aldrig någonsin hade jag kopplat ihop dessa aktiviteter med något annat en ren och skär glädje, något som jag tidigare absolut inte förknippat med träning.
Jag bestämde mig för att helt lägga om min strategi och fokusera på rörelse genom lekfulla aktiviteter, och inte strikt och statisk träning. Istället för 5-6 jobbiga träningspass i veckan lägger jag idag fokus på att utöva det som känns roligt för stunden, samtidigt som jag återhämtar mig mer (eftersom jag inte springer på gymmet hela tiden). Denna omställning har resulterat i att jag idag hittat ett sätt att röra mig på som ger mer energi och mer glädje, samtidigt som jag håller mig i form. Varje dag försöker jag röra på mig så mycket jag kan på ett lekfullt vis. Jag tar promenader i skogen, cyklar i lugnt tempo, leker med mitt barn eller gör annat som känns bra i stunden. Någon gång i veckan lägger jag in ett pass styrketräning. Jag har insett att klassisk styrketräning inte alls behöver vara något som måste uthärdas för att det ska ge resultat. Korta och intensiva styrkepass kan vara riktigt roliga och väldigt effektiva.
Så för att summera för dig som läser. Jag tror att det bästa du kan göra om du vill börja träna, men inte finner energi nog att komma igång, är att börja med någon aktivitet som du tycker om. Börja med att kasta av dig vuxenrocken för en stund och klä dig i ett barns kläder. Kanske är det trädklättring, dans eller att hoppa hopprep som får dig att med glädje vilja röra på dig i timmar. Ta dig tid och hitta aktiviteter som gör dig lycklig och gör mer av det. Om det är länge sedan du rörde på dig tror jag att det till och med kan vara ohälsosamt att börja med ett strikt träningsschema som måste följas till punkt och pricka. Låt istället dina passioner leda dig mot mer lek och rörelse.
Tack för att du läste och ha det så bra.
Välkommen att boka en konsultation om du vill ha hjälp att komma igång med träningen.
Det här inlägget är skrivet av Håkan Eriksson.
2 svar på “Träning –en barnlek”
Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.